Alla åldras. Långt ifrån alla mognar.
Det finns människor som blir äldre år för år men ändå står kvar på samma hållplats. De skyller på omständigheter, på exet, på barndomen, på hur andra är. Allt – utom att ställa den obekväma frågan: varför sitter jag inte bakom ratten i mitt eget liv?
När jag var liten trodde jag att vuxna hade koll. Att ansvar, självinsikt och ryggrad kom automatiskt med åren. Det gör det inte. Det som skiljer ålder från mognad är inte erfarenheter, utan självinsikt. Och självinsikt är, om du frågar mig, en sällsynt superkraft. Den kräver att du vågar se dig själv utan filter, att du erkänner när du haft fel och att du orkar bära obehaget i att inse att du faktiskt sårat någon. Många vill vara starka. Få vill vara självmedvetna. För självinsikt är inte smickrande. Den är krävande.
Egot däremot är enklare. Det vill rädda ansiktet, ha rätt och skydda bilden av sig själv till varje pris. Egot kör gärna – men det kör i cirklar. Det förminskar andras upplevelser, förvrider ansvar och bortförklarar skuld. Och det känns ofta logiskt. Men det är inte modigt…
Det finns många hållplatser längs vägen. En av dem är hållplats: Den Okränkbara. Där står människor som hellre försvarar sin självbild än sina relationer. Som ler men aldrig äger det de orsakat. Istället för att säga förlåt blir de ännu trevligare, som om charm kan sudda ut konsekvenser. Som om vänlighet kan sudda ut ansvar. Att be om ursäkt kräver självkänsla. Att låta bli kräver ego.
En annan hållplats är självömkan. Den som alltid är lite mer sårad, lite mer missförstådd, lite mer drabbad. Det kan se ut som sårbarhet, men ofta är det försvar. För den som alltid är offer slipper ta körkort och sätta sig bakom ratten. Självömkan ger uppmärksamhet, sympati och en roll – men den tar ifrån dig makten att styra. Att alltid tycka synd om sig själv är ibland ett sätt att slippa möta skammen. Skammen över att man kunde gjort annorlunda, att man inte satte en gräns eller att man själv bidrog till sin egen olycka. Det är lättare att stå kvar på hållplatsen och klaga på att bussen aldrig kom. Svårare att inse att ansvaret alltid varit ditt.
Den kanske mest obekväma hållplatsen är Ansvar. Där kliver man av sitt försvar. Där säger man förlåt när man sårat – utan att förlora sig själv. Där möter man motgångar utan att leta syndabockar. Där förstår man att makt och ansvar hör ihop.
Det är inte den bekvämaste platsen att stå på.
Men det är den enda som faktiskt leder framåt.
Och ja, vi har alla de här tendenserna ibland. Skillnaden ligger i om vi stannar – eller om vi kör vidare.
Det finns människor som väljer att inte fastna vid hållplatserna, som står över sitt ego när det vill försvara, vinna eller projicera. Som kan säga förlåt utan att rasa inombords. Som tar ansvar även när det svider. Det är oftast dom människorna som skaver för människor styrda av sina egon. Inte för att dom är hårda, utan för att dom inte deltar i spelet.
De går inte med på berättelsen.
De bekräftar inte rollen.
De tar inte över skulden.
Och när du inte längre kan projicera måste du möta dig själv.
Jag är inte perfekt. Jag kan också rasa, bli sårad och vilja slå ifrån mig.
Men jag låter inte mitt sårade ego köra.
Och jag delar inte ratten med någon som styrs av sitt.
Lämna ett svar