Tisdag, what a daaaay!
Bara så att du förstår: mitt liv kretsar i mångt och mycket kring min hälsoklocka. När den säger att allt är kanon – ja då är livet kanon. När den säger att HRV:n är låg… ja då är jag typ döende.
För något år sedan satt jag hos min psykolog och hon frågade hur jag mådde.
Min första instinkt?
Jag vred lite nöjt upp handleden, väckte klockan och började bläddra runt i statistiken som om jag skulle hålla en presentation.
“Jo men alltså… jag har sovit som en gudinna”, sa jag medan jag scrollade vidare.
“Body battery är fulladdat, stressnivån ser bra ut och HRV:n är stabil… men kanske inte riktigt top notch.”
Jag satt där och analyserade min kropp som om jag var en kombination av läkare, forskare och elitidrottare – och som om all data redan hade svaret.
Hon sa ingenting först. Hon lutade sig lite tillbaka. Tittade på mig. Länge. Med en blick som var en perfekt blandning av dömande och… lätt road.
Och sen, med en ton som var så där torrt sarkastisk att den nästan gick att ta på:
“Så… du mår alltså bra. Enligt din klocka.”
“Absolut”, svarade jag.
Och hörde exakt hur det lät i samma sekund. Och började skratta. Hon också. Men av helt andra anledningar.
I vilket fall: i morse vaknade jag med ett body battery på 96 av 100. Det har inte hänt på väldigt länge att jag varit så… fulladdad.
Jag hann till och med hela vägen till kontoret innan jag insåg att telefonen låg kvar hemma. Och utan mitt mobila BankID kan jag inte jobba. Så det var bara att vända.
Men! När jag ändå var hemma igen fick jag i alla fall med mig lunchlådan. Alltid något.
Och som om det inte räckte…
När jag väl var på plats igen upptäckte jag att jag dessutom satt fel datum på mitt autosvar på mejlen från i fredags. Jag hade skrivit att jag är tillbaka måndag 30/3. Istället för… 23/3. Tror ni jag tänker rätta till det här?
Svar: nej.
Jag kan unna mig en vecka ledigt från mejlen. Ha ha ha.
Jag skyller på att hjärnan inte är van att vara så här välfungerande. Typ…
Inget behövde dubbelkollas i morse – vilket annars är standard en vanlig, trött arbetsdag. Framöver kommer dock allt att trippelkollas. Oavsett vad klockan säger. 96 i body battery eller inte – tydligen går det ändå inte att lita på sig själv.
Kroppen i övrigt vill ut och springa.
Jag har till och med bett ChatGPT göra ett löparprogram och nya löparskor är beställda. Nu ligger jag mest och laddar inför mitt nya liv som… löpare.
I mitt huvud ser det så otroligt härligt ut.
Jag springer i regnet med pumpig musik i öronen, känner livet i kroppen, hur regnet svalkar och hjälper till att reglera kroppstemperaturen. Kroppen känns stark, stegen lätta och sinnet skarpt. Nästan som en Nike-reklam.
I verkligheten…kommer jag ha ont i ett knä. Jag kommer ångra mig efter typ 300 meter. Flåset kommer sitta fast någonstans mellan halsen och panik. Och jag kommer på fullaste allvar ifrågasätta hur jag ens kunde få för mig att det här var en bra idé. Allt kommer kännas tungt, stelt och märkligt okontrollerat.
Och någonstans där, mitt i min inre kollaps, kommer det också ligga en liten sten i skon som nöter exakt vid hälen.
Typ så.
Är det bara jag, eller funkar alla kroppar så här? Ibland vill de bara springa.
Måste vara eldhästen inom mig som står och stampar, frustar och vill iväg.
Jag är redo. Nu ska bara skorna komma – sen kör vi.
Och ja… jag hör själv hur det låter. Men kroppen vill och jag gör, så får vi se sedan hur det går.
Nu undrar du säkert vad jag menar med eldhäst. Men det tar vi en annan dag.