Jag började packa idag och insåg ganska snabbt att jag inte bara packar ner saker – jag väljer vad som faktiskt får följa med in i mitt nya liv. Och det är inte mycket.
Om tre helger flyttar jag. Om 23 dagar står jag där med nyckeln i handen och ska börja måla, och jag längtar mer än jag trodde efter just den stunden. Att få vara själv, ha något bra i öronen och bara fokusera på att bygga upp något nytt. På mina villkor. För det här livet blev inte som jag tänkte mig. Och vet ni? Det är okej. Ibland känns det inte okej alls, men jag försöker inte ens övertyga mig själv längre. Det får vara båda samtidigt.
Det som däremot är tydligt nu är att jag inte tar med mig allt. Inte saker, inte människor, inte beteenden. Jag är klar med att samla på sånt som inte ger mig något tillbaka. För det är egentligen det rensningen handlar om. Inte kartonger eller garderober, utan allt det där andra man burit runt på lite för länge.
Den där fina tröjan som jag aldrig använder fick ryka direkt. Och någonstans där insåg jag att vissa människor borde sorteras exakt likadant. Fina ord räcker inte om de aldrig används i verkligheten.
Relationer som mest varit ord, situationer man snälltolkat ihjäl och versioner av sig själv som passat andra bättre än en själv. Och någonstans längs vägen tröttnade jag. På riktigt.
Att sluta snälltolka är som att rensa ut sånt som bara tar plats. Det kan vara fint på ytan, men i verkligheten är det mest i vägen. Jag satsar på kvalitet framför kvantitet numera. I saker, i människor, i allt.
För det spelar ingen roll hur fina ord någon säger. Det spelar ingen roll hur mycket potential man tycker att något har. Om det inte syns i handling så finns det inte. Fina ord är fina, tills de inte matchar verkligheten. Då är det inte charmigt längre, det är manipulation. Och jag är klar med det.
Jag är också klar med att vara den där “sköna tjejen” som alltid förstår, alltid anpassar sig och alltid får höra att man är så lätt att ha att göra med. Den rollen kostar för mycket, så jag slutade. Och vet ni vad som hände då? Allt blev tydligare. Inte enklare kanske, men tydligare. Och det räcker långt.
När jag flyttade in i lägenheten jag bor i nu trodde jag att allt skulle bli lätt. Lite snyggt, lite härligt, lite rosenskimrande. Det blev det inte. Så den här gången gör jag inte om samma misstag. Jag går inte in i något nytt och hoppas att det ska bli perfekt. Jag går in i det och bestämmer att jag själv ska vara det enda som är konsekvent. Resten får vara lite stökigt, lite ofiltrerat, lite mer på riktigt.
Och det bästa? Jag bryr mig inte längre.
Den här gången packar jag inte bara ner ett liv – jag väljer vad som faktiskt får följa med.
Jag väljer mig själv. Punkt.