Hon som reser sig – varje gång

Mars.

Och jag känner att något måste förändras.

Starten på 2026 har varit fruktansvärd. Förra veckan, när jag började tappa hår som en galning, blev det så tydligt att kroppen försökt prata med mig ett tag. Näringsbristen hann ikapp mig. Jag har inte tagit hand om mig själv. Jag har inte ätit ordentligt. Inte prioriterat mig. Och det gör ont att inse. Men kanske är det också där förändring börjar.

Under mars är det en sak som gäller:
Äta ordentligt. Regelbundet.
Träna.
Ta hand om mig själv.

Inte för att prestera.
Utan för att hålla.

Imorse vaknade jag med migrän. En sån där tung som gör att allt går lite långsammare. Gymmet fick vänta. Istället åkte jag till Didde som behövde smakråd inför gardinköp. En snabb sväng till IKEA – och två flyttkartonger fick följa med hem från Didde efter hans flytt hem.

Snart börjar jag packa ihop mitt liv inför min egen flytt. Det är något symboliskt i det. Att rensa. Att sortera. Att välja vad som får följa med vidare.

Trots migränen tog jag mig ner till gymmet senare. Inga höga krav. Bara 30 minuter på löpbandet. Och den lilla handlingen kändes större än den såg ut. Jag ska sluta tänka så mycket och bara göra. Ett nygammalt motto jag behöver plocka fram igen.

Här hemma har jag också börjat rensa. En garderob, ett förråd, en låda i taget. Idag nästan en hel byrå.

Jag hittade en pärm från när jag gick en Må Bättre-kurs och sömnskola via vårdcentralen under min utmattningsdepression. Den har legat där som en trygghet, ett bevis på att jag kan ta mig igenom vad som helst. Men har jag någonsin, en sömnlös natt, plockat fram den och faktiskt använt den?

Nej.

Den har mest varit ett bevis på något som varit. Och kanske är det just det jag inser nu – allt behöver inte sparas bara för att det en gång var viktigt.

Det nya jaget vill leva lättare.
Välja kvalitet framför kvantitet.
I saker.
I relationer.
I tankar.

Det finns mycket som behöver förändras. Och ja, det finns enorm förbättringspotential.

Men jag ser inte det som ett misslyckande längre. Jag ser det som styrka – att våga stanna upp, se sig själv i spegeln och säga: nu räcker det. Jag vet att jag kan vända det här. Inte genom att vara hårdare mot mig själv, utan genom att vara snällare.

Jag låter aldrig bitterheten slå rot eller att jag för den delen stannar för länge i sorgen.
Men jag låter mina gränser bli tydligare ju mer saker som händer i och genom livet.

Och kanske är det just där min verkliga styrka bor –
i att resa mig, utan att förlora min mjukhet.