Idag är en sån där dag när jag känner mig hudlös.
Kanske för att jag vaknade 02:18 – pigg, kissnödig och fullt medveten om vad som väntade. En helvetesnatt. Som ett brev på posten efter två bra nätter. Jag skyller på fullmånen. Sån är jag.
Vid 05:30 gav jag upp och gjorde mig i ordning för kontoret. Redan då anade jag att det skulle bli en kort dag. Mycket riktigt – vid 13 började ögonen gå i kors och jag åkte hem för att lägga mig.
Eller försöka.
Hade det inte varit för min kära Cleo, som krävde uppmärksamhet på en nivå som närmast kan beskrivas som akut, hade jag nog somnat. Hon ville mysa. Hon skrek. Hon skulle absolut ligga under täcket — men i samma sekund som min uppmärksamhet riktades mot något annat än henne skulle hon ut igen.
Jag blev ändå förbluffad över hur hårt den där lilla katten buffade mig rakt i bröstet för att tydligt visa att hon nu tänkte krypa ner under täcket. Jag tappade inte andan, men det gjorde ont en stund efteråt. Imponerande ändå, hur mycket kraft och volym som ryms i en så liten kropp.
Någon direkt sömn blev det inte, men vila har jag fått. Tänka har jag gjort. Och gråta lite.
Jag lyssnade på några av Molly Sandéns låtar i morse när jag gjorde mig i ordning och konstaterade att jag med största sannolikhet kommer gråta under hennes spelning om några veckor. Vissa låtar träffar lite för rätt just nu. Aj.
Under flera veckor har jag känt mig nästan apatisk. Det var först i fredags som tårarna äntligen kom. Och det är märkligt hur skönt det kan vara att gråta. Jag har min hälsoklocka på armen och stressnivåerna har varit höga länge. Sedan i fredags, när det emotionella trycket äntligen fick pysa ut, har kroppen faktiskt lugnat ner sig. Jag känner mig ändå ganska okej.
När jag får sova.
Idag trodde till och med klockan att jag vilade på jobbet i en och en halv timme — medan jag satt och arbetade. Tänk om alla dagar kunde kännas så.
Eller så är det bara klockan som fått fnatt och behöver bytas ut.
Men det är inte bara sömnen.
Jag är så orolig över det här med barn. Tänk om jag inte kan få barn. Tänk om jag är en av alla dem. Hur klarar man det? Hur tar man sig vidare från något man har längtat efter i trettio år?
Jag vet ju att det inte är något jag kan påverka här och nu. Ändå känns det ibland som att varför skulle just den delen av livet gå min väg? Det enda jag verkar lyckas med är att tajma bostadsförsäljningar och driva företag. Relationer och familjebildning har liksom inte varit min paradgren.
Jag är för hudlös när det kommer till känslor. Allt går rakt in i hjärtat när det gäller människor jag älskar. Vissa ser det som en svaghet. Det har jag också gjort i perioder. Att kämpa mot sig själv, mot det man bär och är, är utmattande.
Självinsikt är krävande. Det är nog därför den är så sällsynt.
Oavsett vad blev det här en dag där jag känner mig som en utslagen, hudlös hjälte.
Och kanske är det just det jag är.
Lämna ett svar