I lördags var jag på konsert. Oj så skoj!
Håkan Hellström var i stan och jag lyckades sådär spontant kvällen innan haffa fyra biljetter till priset av en. Ett brutalt kap. Jag var så nöjd att jag nästan övervägde att börja jobba professionellt med impulsköp.
Det blev en riktigt kul kväll med roliga människor. Och Håkan-publiken alltså. Det är något speciellt med den. Folk kan varenda låt, alla sjunger som om de själva står på scen och någonstans mitt i allt står alltid en person och gråter lite vackert i en halsduk, typ så.
Det är ändå fint. Jag njöt mest på slutet när ”Det kommer aldrig vara över för mig” spelades. Min bästa Håkan-låt, näst på tur kommer ”Ramlar”.
Dagen efter var dock inte lika kul.
Konsert-vin och jag är nämligen inte de bästa vännerna. Det fick jag bittert erfara igår. Vi valde att se konserten från bar-området, en utmärkt idé tyckte vi då. På söndagen så kändes det inte som en lika lysande idé att ha gjort det valet. Jag låg helt däckad hela dagen och gjorde återkommande studiebesök till badrummet där jag låg och kramade toaletten. Man kan säga att jag och porslinet verkligen lärde känna varandra på djupet.
Så jag lever – men det var med nöd och näppe jag tog mig igenom den där söndagen.
När jag till slut vaknade till något som ens påminde om liv runt kl. 15.30 klädde jag på mig och gick ner på stan för att hämta hem bilen. Ett projekt som i mitt tillstånd kändes ungefär lika avancerat som att bestiga Mount Everest.
Resten av dagen låg jag sedan i soffan, lätt chockad över att jag ännu en gång lyckats trotsa bakis-döden. Den flåsade mig verkligen i nacken. Och medan jag några timmar tidigare låg där och kramade toalettstolen hann jag faktiskt tänka att om någon råkade trycka på världens stora knapp så fick det nästan vara okej – för jag ville bara att allt elände skulle ta slut. Det var inte rimligt att må sådär…..
Söndagens Bakisindex:
6/6 – Apokalypsnivå.
Symptom:
• intensiv relation med toalettporslin
• existentiella funderingar om livets mening
• promenaden till bilen kändes som Mount Everest
Idag har jag jobbat hemifrån och tagit två varv runt Sidsjön i vintervårsolen. Termometern visade 8 grader. Magiskt.
Så nu vet du att jag lever.
Men det var på marginalen som ni kan se på skalan nedan. 😎
SimplySandras Bakisindex™
En vetenskapligt helt ovetenskaplig skala där jag mäter graden av livskris dagen efter ett glas vin för mycket.
1️⃣ Frisk fläkt
Man vaknar, dricker kaffe och känner sig nästan som en atlet. Kan till och med överväga ett träningspass. Misstänkt beteende.
2️⃣ Lätt dimma
Lite trött. Lite seg. En promenad och en pizza löser livet.
3️⃣ Existentiell bakfylla
Man börjar fundera över sina livsval. Vatten, chips och Netflix känns rimligt.
4️⃣ Katastrofläge
Huvudet dunkar. Ljuset är aggressivt. Man överväger att skriva ett testamente.
5️⃣ Bakis-döden
Man ligger på badrumsgolvet och försöker minnas varför människor överhuvudtaget dricker alkohol.
6️⃣ Apokalypsnivå
Man ligger och kramar toaletten och är ganska säker på att slutet är nära. Om någon råkar trycka på världens stora knapp känns det nästan rimligt.
Spara ner, skriv ut och sätt upp på valfri plats. Nästa gång du vaknar och undrar om du överlever dagen kan du snabbt kontrollera om du befinner dig på nivå tre…eller om du, som jag i söndags, är på ren apokalypsnivå och goda råd är dyra.
Lämna ett svar