Folk i min närhet tror ibland att jag är kräsen när det kommer till män. Sanningen är att jag har slutat lägga mitt hjärta i händerna på människor som inte vet hur man håller det.
Ibland frågar människor vad jag egentligen vill ha för sorts man. Som om svaret skulle vara något enkelt. Som om det gick att rada upp egenskaper på en lista: lång, framgångsrik, snygg, perfekt.
Men sanningen är att det inte är det jag letar efter.
Jag letar inte efter någon som ser perfekt ut bredvid mig. Jag letar efter någon som känns trygg att vara mig själv tillsammans med. Jag vill inte bara ha en relation – jag vill ha en partner. En man som skyddar mina känslor. Inte från livet – livet kommer alltid vara lite stökigt – men från onödig smärta. En man som aldrig får mig att tvivla på mitt värde. Som inte använder tystnad som ett vapen och som inte låter stolthet vinna över omtanke.
Jag vill ha någon som lyssnar, även när min röst darrar lite och tårarna kanske rinner nedför min kind. När jag inte riktigt hittar orden och försöker förklara något som mest bara känns. Någon som väljer mig. Inte bara de dagar när allt är lätt och livet flyter, utan också de dagar när livet skaver lite. När jag är trött, när jag tvivlar och när världen känns större än jag orkar bära.
Jag vill ha en man som kan vara mjuk i en hård värld. Som förstår att hjärtan inte är något man vinner över, utan något man får förtroendet att bära och skydda.
Jag vill vara någon han är nyfiken på hela livet. Någon han aldrig riktigt känner sig färdig med att upptäcka. Som om jag är en gåta som sakta vecklar ut sig genom åren, och som han njuter av att få förstå lite mer för varje dag som går.
Jag vill inte vara ett kapitel i någons liv – jag vill vara boken han aldrig slutar läsa.
Och jag vill aldrig behöva tvivla på det. För när det är rätt ska det inte behöva gissas fram. Det ska kännas självklart.
I vår tid läser vi knappt böcker längre. Vi scrollar och swipear. Men jag är ingen snabb rubrik eller en bild man bara passerar förbi. Jag är en bok där varje blad behöver vändas och varje ord har en mening. Som en vän sa till mig med lite häpnad i rösten för några år sedan:
– Sandra, du är verkligen något man måste uppleva.
Jag vet att vissa i min närhet tycker – och tror – att jag är kräsen. Men det handlar inte om att kräva perfektion. Det handlar om mod. Modet att lägga sitt hjärta hos någon och hoppas att det tas emot med öppna armar istället för att någon vänder sig om och springer därifrån.
För när man väl vågar ge någon sitt hjärta gör man det inte halvhjärtat. Jag behöver inte någon som är perfekt. Jag behöver någon som dyker upp, som försöker och som bryr sig. Någon snäll. Någon stadig. Någon som känns som hemma. Och kanske är det just därför jag väntar. Inte för att jag är kräsen. Utan för att jag vet värdet av det jag bär i mitt hjärta.
Och mitt hjärta är inget man lånar.
Det är något man stannar kvar för.
Lämna ett svar