Kanske bor jag där tills jag dör.

Om två månader packar jag ihop mitt liv. Inte särskilt långt. Bara ett stenkast bort. Men ändå – tillräckligt för att det ska räknas som en nystart. Jag har bott här i nästan tio år. Tio. Det är nästan provocerande länge för något som skulle vara en tillfällig lösning. När jag flyttade in tänkte jag:

“Det här är bara några år. Sen blir det hus. Familj. Ett annat liv.”

Spoiler: det blev inte så.

Istället blev det ett aktiebolag, två katter, en tysk bil istället för en asiatisk, lite hängigare rumpa och fler linjer i ansiktet. Det är ungefär den evolutionen vi pratar om. Inget hus. Ingen familj.

Men en stabil internetuppkoppling och bra kaffemaskin. Alltid något.

Och nu ska jag flytta igen. Och den här gången har jag bestämt mig för att inte ha några förväntningar alls. Kanske bor jag där tills jag dör. Det är lika bra att tänka så. Då slipper man bli besviken.

Så om det nu ska vara mitt hem på riktigt, då ska det vara mitt på riktigt. Inte ett “tills vidare”. Inte ett “sen när”. Utan ett: här bor jag. Punkt.

Just nu ser det dock ut som att jag blivit vräkt av mig själv. Återvinning, säckar med kläder jag tydligen inte behövt de senaste fem åren och dammråttor med mer självförtroende än vissa män jag dejtat.

Dammråttorna åker ut imorgon.

Under mars ska varje vrå rensas. Bara det finaste. Bara det jag älskar. Resten får tacka för sig.

Igår tittade jag på en ny soffa. En ny säng är redan beställd.

Efter att ha provat riktiga sängar förstår jag plötsligt varför min kropp låtit som en 74-åring varje morgon. Snart ska jag sova som en queen i en stor, vit, mäktig säng. Om inget annat så förtjänar jag åtminstone god sömn.

Två månader kvar tills jag börjar om. Utan förväntningar på att någon ska dyka upp och dela vardagen. Och ja, det finns en sorg i det.

Men jag är inte gjord för att dejta i det här klimatet. Allt är så… utbytbart. Ingen vågar satsa fullt, för tänk om något bättre dyker upp runt hörnet. “Me, myself and I” är inte bara en låt längre – det är en livsstrategi.

Ibland romantiserar jag förr.

Tiden när män skrev kärleksbrev från krigets front till sin stora kärlek. När lojalitet och längtan var självklarheter. Samtidigt hade jag antagligen blivit fullständigt outhärdlig i en tid där min främsta uppgift var att vara dekorativ. Så kanske var det inte bättre förr. Men visst finns det en oro. Kring hur sociala medier format oss. Hur snabbt allt ska gå. Hur lätt vi ger upp.

Så nej. Det blev inget hus. Ingen familj. Ingen episk kärlekshistoria med handskrivna brev.

Det blev jag bara jag. Me, myself and I.

Skillnaden är att jag inte flyr ansvar.

Jag tar det.