Jag var på synundersökning i fredags och fick beröm för min hornhinna. Stark, fin och tydligen redo för laser. Tid bokades. Men man vet aldrig. Jag har avbokat saker förr…
Var även förbi kakelgubbarna och lämnade tillbaka en platta jag lånat hem. Sedan vet jag inte om jag vallades – eller om det var jag som vallade – runt där i en timme bland smarta lösningar, handdukstorkar och alldeles för korta spegelskåp. Kakelgubben blev mer och mer svettig och efter en diskussion om huruvida handdukstorken var i krom eller rostfritt stål frågade jag till slut om han ville att jag skulle gå. Ha ha…
Jag insisterade på att allt blankt är krom. Vi enades väl till slut om det. Det är enklast för min hjärna än att börja dra in rostfria material. Jag är inte där än i min materialistiska vokabulär – nästa steg känns som att börja rabbla periodiska systemet, och det orkar jag inte en fredag.
Åkte in en sväng till kontoret och sedan vidare för att beställa en kommod till badrummet. Nu får vi hoppas att den är på plats när det är dags att flytta in. Om exakt två veckor har jag nycklarna och står där uppe och maskerar lister. Det går fort nu.
Jag hade parkerat mig i soffan för kvällen och precis när jag skulle resa mig för att laga fredagstacos ringde telefonen. Vips satt jag i bilen på väg mot en serverad grillmiddag hos vänner. Hur fina är dom inte. Älskar såna spontana inslag i livet. Grillat ute i solen och ett glas rödvin – ett perfekt avslut på arbetsveckan.
På vägen hem fick jag skicka ett meddelande. Man vill ju inte få skäll för att man inte säger hej. Man är ju en artig och lydig tjej ibland.
På lördagen blev det middag på stan. Kocken på Bloco hade steppat upp – maten var tillbaka på rätt nivå. Inte som sist när vi var djupt besvikna…
Kl 19:07 tog vi andra shoten.
Tequila. Servitören trodde jag skojade när jag beställde shots i samband med maten. Vi skojar aldrig om shots svarade jag…
Efter middagen gick vi vidare och förfestade, bokade en aktivitet till sommaren och tydligen fortsatte vi shotandet som att det var det sista vi gjorde i livet. Och exakt så kändes det dagen efter. Jag var inte pigg. Hade ett tungt blyband över pannan-känsla. Men det var värt det – för att få skratta, äta gott och bara vara.
För det är ju det där som är livet. Och just nu känns det som att allt vaknar. Och jag tänker inte missa det.
Lämna ett svar