Ikväll blev det verkligt. Jag har varit ganska rationell kring beslutet att katterna kanske inte ska följa med i flytten. Tänkt praktiskt, tänkt på allergin, tänkt på kroppen och försökt hålla mig i det. Nästan hållit det på avstånd. Men ikväll kom känslorna ikapp. Och det gjorde så fruktansvärt ont.
För första gången kände jag en enorm sorg över beslutet, inte bara stress kring att behöva fatta det. Nu när flytten närmar sig går det inte längre att hålla det teoretiskt. Ett beslut måste faktiskt tas. Och det skär i hjärtat på ett sätt jag inte trodde jag skulle uppleva.
Jag tyckte nästan att jag såg en oro hos dem ikväll när jag packade. Som om de märker att något håller på att förändras. Kanske projicerar jag bara min egen oro på dem, men det gjorde mig helt knäckt.
En del av mig vill bara fly från beslutet och låta någon annan lösa det åt mig, så jag slipper vara den som lämnar över dem. För jag tvivlar. Hela tiden.
Förut har det aldrig funnits på världskartan att Ophelia och Cleo inte skulle leva med mig tills döden skiljer oss åt. Det har varit självklart dom är en del av mig. Punkt.
Men jag måste också vara ärlig mot mig själv. En katt har fungerat, två har blivit för mycket för min allergi. Och om jag hittar rätt förevigt hem, ett hem där de får det tryggt och kärleksfullt, då är det inte att överge dem. Det är att älska dem på ett annat sätt än jag trodde jag skulle behöva. Och kanske är det just det som gör det så svårt — när självomsorg börjar kännas som skuld.
Det är Ophelia som gör mest ont att tänka på.
Hon kryper inte längre ner under filten vid mina ben när jag ligger i soffan. Nu lägger hon sig vid min famn och vi ligger nästan och skedar. Jag kommer sakna hennes spinnande, hennes gulliga snarkningar från klösträdet, hennes blå ögon och hennes lilla jam.
Hon har funnits i mitt liv i nio år.
För sex år sedan gjorde jag otaliga bolådor när hon skulle föda sina ungar. Tror ni hon använde en enda? Nej. Första kattungen födde hon på mitt bröst.
Såklart. Hon ville vara nära mig. Ingen bolåda i hela världen kunde tydligen råda bot på den tryggheten.
Tredje och sista kattungen blev Cleo, som jag behöll för att Ophelia skulle få sällskap.
Och det ironiska är att jag senare förstått att Ophelia kanske alltid trivts bäst själv. Redan som kattunge låg hon högst upp i klösträdet och tittade ut medan de andra kattungarna från hennes kull lekte. Innekatten som helst vill vara utomhus och ska sitta högst upp ifred.
Hon påminner så mycket om mig. Trivs bäst själv men vill ha lite ljud omkring sig annars blir hon orolig, släpper inte in vem som helst — men när man väl blir godkänd är hon världens mest tillgivna.
Cleo är också lik mig på ett helt annat sätt rolig, pratig, nyfiken, rastlös och envis.
Kanske är det därför det gör så ont. För jag lämnar inte bort två husdjur. Jag lämnar bort en del av mitt hjärta.
Lämna ett svar