Mitt huvud just nu? Ett pågående byggvaruhus. Bänkskivor, kommoder, väggfärger, kökshandtag, matbord, mattor, taklampor… beslut på beslut på beslut. Idag lyckades jag i alla fall landa i en kommod och en spotlight-skena till hallen och köket. Alltid något…
Samtidigt har jag börjat packa ner livet. Ljuslyktor som ska med. Köksprylar som får följa med. Jag kör någon slags Marie Kondo-variant där allt som inte gör mig glad när jag rör vid det… ryker. Och tydligen har jag varit brutalt ärlig, för jag var tvungen att beställa fler Sellpy-påsar.
Men det är något med det där. Att stå med en tröja i handen och inse att den inte bara är en tröja. Eller den där lilla skalkniven jag köpte till en picknick med någon, på några klippor. Och plötsligt håller man inte i en sak – man håller i ett minne man inte längre vill bära.
För jag vill inte packa ner något som påminner mig om någon som inte längre är kvar. Jag vill öppna de där lådorna i nya lägenheten och bara känna: det här är jag nu. Och allt annat? Det får stanna i det förflutna.
Och mitt i allt det där börjar något annat ta plats. Jag ser det framför mig – mitt inglasade uterum. Ett stort olivträd i sin fulla prakt, i min svarta fina kruka. Något jag får njuta av varje dag. Hur jag står i köket och lagar mat på min nya köksbänk. Ett fullstort kylskåp och frys, ett riktigt skafferi. En vit säng. Ett kontor. Jag längtar så det pirrar i hela mig.
Jag har även rensat förrådet ute idag, varit på tippen och slängt mer än jag trodde jag hade. Och nu återstår det bästa… att leva i kaoset. Tre veckor av bubbelplast, flyttkartonger och ett vardagsrum som ser ut som ett logistiskt experiment.
Och det är nog det som är svårast. Inte att släppa taget. Utan att inte ha kontroll under tiden. För jag är en sån som har ordning i lådor, skåp, livet. Det är så jag håller ihop. Och nu? Nu ska jag tydligen lita på att allt landar ändå, utan att jag har full koll på vägen dit.