Det är torsdag och då serveras det en tillbakablick. I dag tänkte jag dyka ner i 2016. Mitt bästa år i livet. Och jag vet inte om det säger mest om 2016… eller om allt efter varit lite för städat.
Jag blir helt varm när jag tittar tillbaka och minns den där tiden. Det sägs ju också att året vi är i nu 2026 ska likna 2016, och jag håller nog faktiskt med. Jag har en helt annan känsla i kroppen än tidigare år, på ett positivt vis. Och jag minns att jag även 2016 hade lite av en fuck it-mentalitet. Allt bara löste sig och livet levererade.
Eller… så kändes det i alla fall då.
Och ja… det här var också tiden då jag drev Sundsvalls största blogg: The Sandra Show. Hybris? Absolut.
Jag skrev provocerande, hade noll filter och brydde mig väldigt lite om vem som blev obekväm. Och vet du? Det är nog något jag ska bära med mig in i det här året.
Jag skrev bland annat utmanande noveller och folk på riktigt trodde att de hade hänt. Vilket jag aldrig dementerade. Jag menar… varför förstöra en bra story?
Jag, Annie och Maja bodde nära varandra. Maja bodde typ hundra meter från mig och Annie bara en promenad på tio minuter bort. Det var något magiskt med att i just den tiden i livet bo så nära sina bästa vänner och samtidigt vara på exakt samma plats i livet. Singel, fri och helt magiska individer. Vi åt middagar, festade, tränade, dansade, promenerade och käkade bakis-pizza, hängde i varandras soffor på söndagarna när vi hade ont i håret efter helgens bravader. Inget schema. Ingen plan. Bara ren livsglädje och väldigt dåliga beslut som blev bra historier.
Bjuder på en del gryniga bilder, mobilkameran hade inte samma leverans som dagens mobiler om du ursäktar…
Och någonstans där i allt det där…
Alla män som kom i kontakt med mig blev hänförda.
Annie fattade aldrig vad jag egentligen gjorde med dem.
(Det gjorde inte jag heller, men jag såg ingen anledning att börja analysera när det uppenbarligen fungerade.)
Soundtracket för alla män som kom i kontakt med mig var Ne-Yo – Because of You.
Och mitt personliga soundtrack för mitt dejtingliv? Rihanna – Kiss It Better
Säger egentligen allt.
Men vad hände mer då? Jag har gått igenom hela kamerarullen och plockat ut godbitar.
Här kommer den rumsrena versionen av 2016. (Resten får stanna mellan mig och mina vänner).
Jag stod på IKEA och bjöd besökare på grönsaksbullar, en inbjudan som kom efter att jag lagat mat med Robert Aschberg på TV3 under 2015. Oklart hur jag gick från TV till grönsaksbullar på IKEA, men livet har sin gång.
Självaste Alexander Erwik, bloggarnas gudfader för den som inte har varit i branschen, bjöd in till gratis teater. Man var alltså influencer redan innan det ens fanns en titel för det.
(Pionjär, visionär, kalla det vad du vill….). Jag gjorde samarbeten med företag och fick gratis produkter som lön. (Influencer-lön innan det blev cash – man tog vad man fick och var tacksam.) Har tyvärr inga bilder från detta i mobilkameran, men jag har bilder från en helg i Stockholm med Annie och Maja, det är det närmsta vi kommer det stora influencer-livet.
Jag dejtade en karl i Uddevalla, så det blev en hel del flygplansresor och besök i Smögen.
Relationen var… skakig, men jag gjorde mitt bästa av situationen.
På något sätt är det lättare att hantera känslor när någon bor flera mil bort.
Man slipper liksom risken att springa på personen i fråga på ICA när det väl tar slut.
(Strategiskt ändå, om man tänker efter.)
Jag och Annie såg Håkan Hellström på Ullevi. Vi njöt av Håkan-febern i ett stekande Göteborg på Hard Rock Cafés uteservering. Det var svett, eufori och mycket folk.
Någon vecka senare drog jag med mig Annie och Maja på festival i Uddevalla och hängde med karln och hans vänner.
Jag deltog i Classic Lady med mina kusiner, och Sanna hade sminkat mig så himla fint när vi gjorde oss i ordning hemma hos mig innan. Jag såg ut som en dröm.
Jag förnyade mitt körkort och blev så himla snygg. Det är faktiskt en av de saker jag är mest stolt över i livet: bilden på mitt körkort. Det andra misslyckas med, det fixar väl jag.
Prioriteringar.
Jag och Maja var på en lyxig lunchkryssning där det enda som erbjöds i matväg var ostron. Det vägrade jag äta på den tiden, så det blev i princip bara bubbel i magarna på den kryssningen.
Det var mycket fest och flärd. Livet firades och levdes deluxe. Återhämtning var ett koncept för andra människor.
Jag stötte på Hero en kväll på stan. Ingen minns exakt vad som sades, men det kändes viktigt där och då.
Jag och Annie var superduktiga på att smita iväg och kvällsbada och ta fina bilder, musiken i bilen från och till badet var hög och vi skrattade och skvallrade. Berättade sånt där som man bara berättar för sin bästa vän.
Och om vissa låtar hörde till kaoset…
Så fanns det också de som hörde till det som faktiskt betydde något på riktigt.Soundtracket för mina allra bästa vänner Annie och Maja är Din Soldat.
Och den är lika aktuell nu som då när jag tänker på dem. Oavsett hur mycket kaos vi skapade så var det alltid vi tre. Det fanns något väldigt tryggt i det.
Jag och Annie hyrde en husvagn i fel stad, med förtält och allt, när vi skulle till Rättvik och röja. Det visade sig bara att grabben hade glömt att skicka med tältpinnarna, så dem fick vi gå och hämta ut på ICA någon dag senare efter att han lagt dom på lådan. Vi köpte fina kepsar och träffade massa människor. Inget gick enligt plan. Allt blev ändå exakt som det skulle.
Vi var på Sensommar-festivalen och träffade Kaliffa-pojken, ett namn han för övrigt avskyr.
Jag står dock fast vid att det var ett starkt namn där och då.
Och någonstans där mellan roadtrips, festivaler och alldeles för lite sömn…Satt vi i bilen och spelade Call Mi a Leader med Style G, Nobody Has to Know med Kranium och Boom med mina bästa Major Lazer på repeat. Ja, mina bästa. Jag hade många….
Vi sittdansade så utmanande man nu kan i en bil som är på rull mot en främmande stad.
Inte helt trafiksäkert. Men ingen kom till skada.
Off topic, min bror störde sig såklart på att jag hade så många “mitt/min bästa”.
Vilket ledde till en helt onödiga diskussioner om hur många “mitt bästa” man faktiskt får ha.
Typiskt syskonbråk i 20-någonting-åldern.
Vi åkte på huliganresa med GIF-supporterbussen till Östersund. Det första som hände på bussen var att jag spillde ut en hel cider över mig själv och fick gå runt och lukta sur cider. Tur att vi hade parkerat en bil i stan med ombyte och PET-flaskor med grogg tills vi skulle in och göra Sensommar-festivalen dag två. Kvalitet och planering rakt igenom.
Farfar hade jaktfest. Jag och pappa dansade oss alldeles svettiga, 10/10. Året efter dog tyvärr farfar, så det här var nog hans hejdå-fest. Fuck cancer.
Pole-studion bytte lokal och jag var där och dansade såklart en hel del i studion. Fick även nya vänner därifrån som hänger kvar än idag.
Jag gjorde Open Trot-premiär med Maja, och det blev succé och starten på något stort som jag själv inte förstod då.
Annie gjorde illa knät och som de goda personliga assistenter vi är, jag och Maja, drog vi med henne på mathandlingsturné. En mathandling som går till historien.
Vi tog rollen på största allvar. Annie hade kanske en annan upplevelse.
Jag skaffade mig ett tredje jobb. För varför inte.
Jag åkte utomlands till Kap Verde med familjen andra året i rad. Året innan hade vi firat julafton där.
Efter utlandsresan flyttade jag in i lägenheten som jag nu ska flytta ifrån. Jag gjorde dessutom en otrolig vinst på båda mina lägenheter. Är det något jag har flax med så är det bostadsaffärer. Livet i övrigt kan vara kaos, men bostadsmarknaden och jag – vi klickar.
Fick världens finaste present på skrivbordet någon dag innan jul, Liisa hade åkt förbi mitt kontor och lämnat detta. Blev så glad, det är dom små sakerna som är dom största.
Uppskattar så mycket tiden och resorna med mina vänner och min familj under 2016. Och någonstans här inser jag:
Det var inte bara vad vi faktiskt gjorde som gjorde 2016 så bra.
Det var hur vi levde.
Lite mer “vi kör”, lite mindre “vi får se”, ”vi väntar”…
Lite mindre kontroll, lite mer kaos.
Och väldigt mycket mer skratt och fantastiska upplevelser. Såklart en del erfarenheter också. Och kanske… lite fler “mitt bästa” än vad som egentligen är rimligt.
Men vet ni?
Jag står fast vid det. Man får ha hur många “mitt bästa” man vill när livet faktiskt levererar.
Så om 2026 nu tänker bli en repris—
Då vet jag exakt vem jag tänker bli igen. Jag inspireras så mycket av den jag var 2016.
Hon var magisk. Och när det kommer till kritan… inte särskilt rumsren, kanske?
Och det här är nog första gången jag faktiskt inspireras av mig själv på den här nivån.
Nu kör vi!
Lämna ett svar