En vecka av kontroll, nytt liv och ett självförtroendekonto som fylldes på

Jag har haft en sån där vecka där allt egentligen är bra, men huvudet ändå inte riktigt är med. Välmående på pappret, prestationsångest i kulisserna. Den där rösten som aldrig riktigt är nöjd har haft mycket att säga. Inlägg om det kommer…

Vi börjar med en redogörelse av min påskvecka:

I måndags jobbade jag hemifrån och åt en omelett med rökt lax, fetaost, spenat, sparris och salladslök. Ja, jag var den personen den dagen som står och kockar god lunch hemma.

I tisdags var jag i mitt esse. Alltså verkligen den versionen av mig själv som jag önskar att jag alltid var. Jag tog en löparrunda på morgonen innan jobbet (heja mig) och lyckades även få till en kvällspromenad i solbrillor kl 19:06. Man vill ju nästan ge sig själv en liten applåd.

Samma dag blev jag också faster till Liam, och mitt i allt det där stannade allt upp lite. Ett sånt där ögonblick som känns på riktigt. Mitt hjärta smälte fullständigt.

I onsdags fortsatte jag på samma spår med en kvällspromenad till min nageltid. Det har maxats på ett fullt rimligt sätt den här veckan – frisk luft, vårkänslor och den där lilla känslan av att vara “duktig”.

I torsdags, som var skärtorsdag, var jag ledig och gick på yin yoga. Springer man, kvällspromenerar och samtidigt analyserar livet lite för mycket (och kanske håller på med lätt psykiskt självsabotage), så behöver man ibland bara ligga på ett golv i ett mörkt rum och andas. Jag älskar yin yoga för just det.

Långfredagen blev en tur till Birsta för inhandling av välkomstpresent till Liam, en runda runt sjön i solen och middag på stan.

Det var även premiär i min jumpsuit. Och så händer det som nästan aldrig händer – en tjej kommer fram och säger att jag är “jävligt snygg”. Hon hade sett mig tidigare på kvällen i en annan bar och nu satt vi vid samma bord och jag fick en genuin komplimang bara sådär. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Svara? Buga? Säga “jag vet”? Det slutade med ett tack… och att jag mentalt sparade det där i mitt självförtroendekonto för framtida kriser.

För vi kan väl vara helt ärliga – komplimanger från tjejer väger något helt annat. De landar. På riktigt.

Komplimanger från män om ens utseende? Alltså… jag tar emot dem, absolut. Men det är lite som reklam man inte bett om. Det flimrar förbi, man registrerar det knappt och fem sekunder senare är det borta.

Och ja – kanske provocerande att säga – men det krävs liksom inte så mycket där.

Men det där? Det stannade kvar.

Påskafton, lördag var det familjemiddag hos pappa och första träffen med Liam.

Jag blev dessutom tillfrågad om att bli gudmor och grinade som Lille Skutt när jag läste kortet…

Kvällen spenderades på stan och blev… intressant. Vi kan väl säga att det fanns inslag av självsabotage, eller om jag bara gav blanka fan i allt. Svårt att avgöra i efterhand.

Idag söndag har det varit ännu en påskmiddag hemma hos mamma och ännu mer bebisgos. Jag tar varje sekund jag får, även om det resulterat i att axeln snart säger upp sig på grund av bärandet. Det är så värt det dock. Snart är han för gammal för att ligga och mysa i fasters famn. Vi vet ju alla att tiden går alldeles för fort.

Och nu då? Nu är jag trött. Inte lite seg, utan trött på riktigt. Vem tror jag att jag är egentligen som klarar av en tvådagars? 23? Absolut inte. Men så länge jag håller mig till drinkar slipper jag i alla fall den där baksmällan som lägger sig som ett tungt jävla kistlock över kroppen, så alltid något. Ikväll blir det en tidig kväll, inte för att jag vill utan för att kroppen helt enkelt har sagt upp samarbetet. Tur påsken är lagom lång och en ledig måndag väntar.