Tillbaka till livet, kontoret och vardagen efter ungefär en veckas sjukstuga. Jag har inte heller varit särskilt aktiv på sociala medier – och ärligt talat, så jävla skönt att slippa alla människor och deras perfekta, filtrerade låtsasliv.
Jag är helt övertygad om att vi inte mår så bra av att konstant vara uppkopplade mot vad alla andra gör. Jag märker det tydligt på mig själv. Mina egna tankar blir skarpare. Klarare. Mindre brus.
Sen att jag istället kan fastna i ett mobilspel i en timme… ja, det är ju en annan femma. För det är så min hjärna får vila. Antingen det, eller att läsa en bok eller lösa korsord. Jag har till och med fått för mig att jag ska börja sy. Köpa en symaskin och… ja, bli någon slags textil-kvinna. Vad jag ska sy? Ingen aning.
Jag har även haft tankar på att börja virka. Varför i helvete då undrar jag nu. Vad ska jag ens virka? En grytlapp? Ett liv?
Tokig. Jävla. Tanke.
I fredags satt jag dessutom och lagade en kjol med nål och tråd. Alltså förlåt, vem ÄR jag? Sandra, 95 pannor?!
Kanske borde jag ändå hänga lite mer på sociala medier så jag inte dammar igen totalt och blir en permanent utställning på riksmuseet.
Igår försökte jag i alla fall tvinga till mig en naprapatbehandling. Alltså tiden var bokad – det var bara det att jag dök upp där med täppta bihålor och en infektion i mitt piercade öra.
Otroligt ändå hur kroppen kan vara så fullständigt inkompetent när det gäller att läka en simpel piercing jag gjorde i augusti. Har för övrigt inte kunnat sova på det örat, ifall någon nu för journal.
Tillbaka till naprapaten. Hon vägrade behandla mig på grund av infektionerna. Det skulle tydligen bara bli värre, sa hon.
“Men är det så himla illa ändå?” svarade jag, som om jag på riktigt tänkte förhandla med en infektion.
Hon skrattade – och bokade in en ny tid.
Skönt ändå med människor som sätter gränser. Annars hade jag förmodligen inte ens kunnat ta mig till kontoret idag.
Lämna ett svar