Det började som en sån där grej man gör lite på skoj. Ni vet… “Undrar vilken färg man egentligen passar i?” Fem minuter senare sitter jag och laddar upp bilder, svarar på frågor och låter ChatGPT göra en fullständig färganalys av mig. Helt rimligt ändå.
Och domen? Jag är tydligen en mjuk höst. Alltså… va? Jag trodde att jag var en mjuk vår men anade väl någonstans att mina ögon är för mörkt blå för att vara en soft spring.
Det började dock redan för några dagar sedan när jag bad Chat GPT att välja ut dom ultimata jeansen för mig och min kroppsform. Det blev jackpott! Så jag tänkte att nu kör vi en hela vägen, så nästan hela kvällen gick åt till att mjölka ur ChatGPT hur jag blir mitt snyggaste jag!
Hela mitt liv har jag ändå haft en ganska tydlig “stil” i huvudet. Svart har varit safe, vitt har fått åka på när jag vill känna mig lite fräsch och beige… ja, beige har jag alltid dragits till. Utan att riktigt veta varför. Det har bara varit något som känns rätt. Och det är väl här det blir lite irriterande träffsäkert. Här är mina färger som en mjuk höst-människa:
För enligt analysen är det ju exakt där jag ska vara. I det varma. I det mjuka. I det där som inte skriker, men ändå känns sofistikerat. Vi pratar beige, krämvitt, varma bruna toner, dämpade gröna nyanser och – håll i er nu – guld istället för silver.
Guld.
Och någonstans där klickade det till lite. Inte för att jag ska “byta stil”, utan mer som att jag inser att jag redan varit på rätt spår… utan att riktigt fatta det själv. När jag tänker efter har jag ju levt i svart, beige och vitt ganska länge. Svart kanske lite för att gömma mig ibland, beige för att jag faktiskt trivs där och vitt för att lura mig själv att jag är en sån där fräsch person som alltid har koll.
Men det som nästan var mest störigt (och intressant) var hårdelen. För jag har ju alltid haft en grej för att bli ljusare. Alltså riktigt ljus. Nästan det där kritvita, kalla blonda som man tänker ska bli så snyggt och verkligen bli fint mot ett solbränt ansikte. Och varje gång tänker jag: nu blir det perfekt.
Och varje gång blir det typ… Varför ser jag plötsligt helt urtvättad ut och varför ska mitt hår envisas med att dra åt det guldiga? För det som kom fram i analysen var att de där kalla tonerna gör mig blek. Och när jag tänker efter så stämmer det ju exakt. Det är som att allt liv bara försvinner. Det som faktiskt funkar på mig är det varma. Det guldiga. Det mjuka blonda som ligger närmare min naturliga färg. Det är där jag ser pigg ut, levande… inte som ett spöke i februari.
Såhär tycker ”Chattis” att jag ska se ut i mina ultimata hårfärger och jag blev lite sugen på en ljusare variant av mitten, typ strawberry blond men jag kommer nog aldrig att våga…
Det absolut bästa är enligt ”Chattis” detta efter att jag skrev att jag vill vara blond:
Och jag inser att jag typ har kämpat emot det. Som att jag försökt bli en kall blond person, när jag egentligen är något helt annat. Det enda jag tydligen har gjort helt rätt hela tiden? Är hur jag stylar mitt långa hår. Där fick jag ändå någon form av inre high five. Mjuka vågor, lite rörelse, inte för stelt, inte för “fixat”. Det där lite avslappnade, följsamma som ser ut som att man inte försökt… men ändå gjort exakt rätt, en halvuppsättning (min favorit) är perfekt för att framhäva mina ögon och kindben samtidigt som jag får ett litet lyft. Så någonstans har jag inte varit helt fel ute. Om jag däremot ska kapa håret så tyckte ”Chattis” att den ultimata längden för mig är en längre lob. (Känner mig inte redo att ta det beslutet riktigt än…). Samtidigt så är det en längd jag redan har haft tidigare och trivdes i den.
Sen, som att det inte räckte, gick vi vidare till hur jag ska klä mig utifrån min kroppstyp. Och plötsligt sitter jag där och tar emot stylingråd som om jag är med i någon makeover jag inte anmält mig till. Framhäv midjan. Jobba med mjuka linjer. Undvik för hårda kontraster. Och jag sitter och nickar instämmande samtidigt som jag bläddrar igenom min garderob i huvudet i hopp om att hitta något som ändå är rätt.
Det som ändå är lite obehagligt är hur mycket som faktiskt stämde. Färgerna jag känner mig snygg i är exakt de jag “ska” ha. Kläderna jag trivs i matchar det jag tydligen “bör” välja. Så antingen är det här skrämmande träffsäkert… eller så har jag omedvetet haft bättre koll än jag trott.
Vi väljer att tro på det sista.
Så nu står jag här. Tydligen en mjuk höst. Lite varmare än jag trott. Lite mjukare än jag kanske velat erkänna. Och med en ny respekt för beige. Kommer jag ändra allt? Nej.
Men kommer jag stå i en butik framöver och tänka “vad hade min färganalys sagt nu?”
…tyvärr ja.
Och om ni ser mig i guld framöver, med lite mer värme i håret och ännu fler nyanser av beige…
Så vet ni varför. Jag har fått min stil identifierad av ”Chattis”: effortless chic med inslag av soft minimalism och quiet luxury.
Lämna ett svar