Du vet den där känslan?
När det pirrar i hela kroppen. När det känns lite farligt. Kanske nästan lite förbjudet.
Och man tänker:
varför känns det så här?
Men samtidigt vill man bara ha mer.
Den där “han väljer mig”-känslan.
Som gör att man nästan glömmer bort att fråga sig själv:
väljer jag ens honom?
Jag har haft så mycket av det där i mitt liv. Den typen av “kemi” som känns som fyrverkerier. Inte bara vackra. Utan sprakande smällar.
Okontrollerade.
Explosiva.
Det smäller till i kroppen.
Hjärtat slår snabbare än det hinner med.
Du väntar på nästa “boom”.
Nästa bekräftelse.
Nästa gång han hör av sig.
För ibland gör han det.
Och då känns allt självklart igen. Du slappnar av och börjar andas igen.
Och ibland… gör han inte det.
Och det är där det börjar.
Du kollar mobilen en gång till.
Och en gång till. Bara ifall du skulle ha missat något. Inte för att du vill, utan för att du inte kan låta bli.
Du analyserar senaste meddelandet.
Tänker: vad menade han egentligen?
Vad svarade jag? Var jag för mycket? För lite?
Och någonstans där, utan att du märker det, börjar du anpassa dig. Skriver om ett sms innan du skickar det. Väntar lite extra med att svara.
Försöker vara rätt version av dig själv så att du får känna fyrverkerier.
Och ändå…så räcker det med ett sms för att allt ska kännas bra igen. Som att hela himlen lyser upp igen med ett stort pang och förväntan. Och det är det som är grejen. Det känns starkt. Men det kostar.
Och jag har också träffat motsatsen.
Människor som varit lugna.
Trygga. Som hör av sig. Som svarar. Som är där. Och först kändes det…nästan tomt. Som att något saknades. Som att jag väntade på en känsla som aldrig kom.
Och jag började tänka:
är det här verkligen rätt…
eller känns det bara… för lite?
Men det jag inte förstod då var att jag tittade på fel himmel.
För riktig kemi med trygghet känns inte som fyrverkerier. Den känns som en solnedgång. Inte något som slår till. Utan något som sakta växer fram. Du märker knappt när det händer. Men plötsligt sitter du där och känner dig lugn. På riktigt lugn. Inte ”det där lugnt just nu” utan ett lugn som stannar kvar.
Du behöver inte kolla telefonen.
Du behöver inte gissa.
Du behöver inte analysera.
Du behöver inte fundera på om du är för mycket. Du vet. Du är trygg. När namnet dyker upp på telefonen så är det en mjuk smekning som stryker längs din axel, du ler för dig själv. Och det är en helt annan känsla.
Färger som glider in i varandra mjukt.
Värmen som ligger kvar i luften – och i dig, den försvinner aldrig.
Ett lugn som inte tar – utan ger.
Du vill inte ha mer eller mindre. Du vill bara stanna kvar.
Och kanske är det just därför det är så lätt att missa.
För det skriker inte.
Det drar inte i dig.
Det river inte upp något.
Det bara finns.
Och det räcker.
Så nej. Allt som känns starkt är inte kemi. Och allt som känns lugnt är inte fel. Fyrverkerier må vara vackra. Men de är över på några sekunder.
Solnedgången däremot…den väljer du att stanna i och den kommer tillbaka varje dag.
Lämna ett svar