Jag mår som bäst när jag är på gränsen till att spy. Pulsen är hög, kroppen skriker, helst ska den skaka och huvudet som bara: kör lite till. Den känslan? Jag är beroende av den. Problemet är bara att den inte räcker längre.
För varje gång jag når den måste nästa pass vara värre. Lite hårdare, lite tyngre, lite längre, lite mer brutalt. Det som en gång var ett sjukt bra pass är nu… helt okej. Och “helt okej” är lika med värdelöst i mitt huvud. Antingen är det tillräckligt eller så är det ingenting. Och det mesta hamnar i ingenting.
Jag har verkligen varit den personen. Den som kör 1,5 timme pole dance och sen tänker att man lika gärna kan dra ett jympapass också. Den som tränar tennis en vårkväll, åker hem, parkerar bilen och direkt drar ett varv löpning runt sjön. Och sen ett varv promenad. För att “varva ner”. Jag kan knappt skriva det utan att reagera själv. Just nu undrar jag mest hur fan jag orkade, men ännu mer varför jag tyckte att jag behövde.
För sanningen är att det inte spelar någon roll vad jag gör. Det räcker ändå inte. Jag kan göra allt “rätt” – träna flera dagar i rad, äta bra, vara motiverad – men det räcker med ett pass som inte gör tillräckligt ont så känns det som att allt är förstört. Som att det inte ens räknas. Och det är där det börjar bli skevt på riktigt.
För träningen är inte längre något jag gör för att må bra. Det är något jag gör för att förtjäna att må bra. Som att jag måste betala för det, med svett, med smärta, med prestation. Och om jag inte gör det så känns det som att jag inte är värd det. Det är en rätt sjuk tanke när man säger den högt, men den känns ändå sann.
Det märks nu, för jag undviker gymmet. Inte för att jag inte vill träna, utan för att jag inte orkar med mig själv där. Jag vet exakt vad som väntar. Den där rösten som analyserar allt, bedömer allt, jämför allt och alltid tycker att jag kan lite till. Lite till. Alltid lite till. Den är inte min drivkraft, den är en jävligt taskig coach. Den låter logisk, nästan som disciplin, men i verkligheten kör den bara över mig.
Så jag gör det enklaste. Jag undviker. Inte för att jag inte bryr mig, utan för att jag bryr mig för mycket. När inget riktigt duger och man redan innan man lämnat gymmet börjar planera hur man ska göra det bättre nästa gång.
Och det var under en kvällspromenad som det slog mig. Jag gick där och analyserade mig själv, min prestationsångest och varför det plötsligt känns orimligt svårt att ens ta sig till gymmet. Och vips så landade det. Det handlar inte om lathet. Det handlar inte om disciplin. Det handlar om hur jag behandlar mig själv.
För när man skalar bort allt så handlar det inte om träning, det handlar om kontroll. Om den där lilla lögnen: “om jag bara har koll på mig själv, då är jag trygg”. Men tryggheten kommer aldrig. Den flyttar bara fram mållinjen hela tiden. Du blir aldrig klar, aldrig nöjd, aldrig framme.
Och den där rösten? Den låter som sanning. Men det är bara en vana. En ganska brutal och elak sådan.
För sanningen är inte att jag behöver bli bättre hela tiden. Sanningen är att jag aldrig riktigt låter mig själv vara bra som jag är. Och det är rätt obekvämt att inse när man byggt hela sin identitet på att vara hon som alltid pushar sig själv. Hon som det inte går att prata med på gymmet för hon är i sin egna bubbla, hon som kör stenhårt.
Problemet är inte att jag vill utvecklas, det är sättet jag gör det på. När varje steg framåt drivs av känslan av att man inte duger spelar det ingen roll hur långt man kommer. Det kommer ändå kännas som att man ligger efter.
Och kanske är det därför det inte funkar längre. För ärligt? Jag vill inte ha prestation i allt längre. Jag orkar inte. Jag tror jag har vuxit ur den här prestationsångesten.
För vissa går till en PT för att bli pressade. Jag går till min PT när jag behöver någon som begränsar mig och som drar ner ribban. Någon som säger “det räcker nu”, som stoppar mig innan jag kör slut på mig själv och som gör träningen hållbar istället för något jag kraschar av.
Så jag testar något nytt. Att inte vinna över den där rösten, inte tysta den helt, men att sluta lyssna på den. Att gå till gymmet utan att prestera, köra lite lätt, inte maxa och framför allt inte jaga den där känslan varje gång. Och låta det vara nog och alldeles lagom.
Det låter kanske som det minsta man kan göra. Men för mig är det det svåraste jag gör just nu. Och kanske också det viktigaste.
För kanske handlar det inte om att bli starkare.
Kanske handlar det om att sluta behandla sig själv som ett projekt som aldrig blir klart.
Lämna ett svar