Den här veckan har varit konstig. Det känns som om jag har haft torsdag hela veckan – och nu är det äntligen… torsdag. Livet har liksom kommit ikapp.
Häromdagen kände jag att “nu ska jag ut och springa”. Dagen efter vaknar jag med den där klassiska tennisboll-känslan i halsen. Du vet… första tecknet på att man håller på att bli sjuk. Alltså snälla. Jag var ju nyss sjuk. Nu får jag faktiskt ge mig….
I natt vaknade jag kl 02:15 och kunde inte somna om. Så jag var först på kontoret – med en riktig “idag är jag ful”-dag. Och var helt övertygad om att jag inte ens skulle ta mig igenom hela dagen…
Utifrån min tidsredovisning har det varit en sån där dag där jag gjort allt – men ändå ingenting. Du vet när timmarna bara försvinner, men ändå inte riktigt syns på tidkortet. Jag har varit fullt närvarande, gjort saker hela dagen… men frågan är bara: vad exakt har jag gjort?
Suttit i telefon har jag gjort. Och ändå ligger jag inte i fas med alla samtal jag behöver ringa upp.
Men mitt i allt hade jag faktiskt ett väldigt fint samtal med en kund som jag inte pratar med så ofta. Han sa att han blir glad av att prata med mig, för att jag är så himla glad och trevlig att prata med.
Och det där är fint.
Tänk om fler kunde säga sånt rakt ut, istället för att hålla det för sig själva. För ärligt talat – folk är ofta snabbare på att kläcka ur sig något onödigt än något snällt. Hur ofta tänker man inte något fint om en person utan att faktiskt säga det. Så jag tänker att jag ska bli bättre på att faktiskt ta in det fina och kanske även bli bättre själv på att säga något fint sådär spontant som flyger in i huvudet lika fort som det kommer. Låta det där fina få stanna kvar lite längre både hos mig och hos andra, istället för att vifta bort det som något självklart. För ja, för mig är det en självklarhet att vara trevlig, bry mig om, hjälpa och bjuda på ett skratt.
Men vissa dagar – som idag – är sådana där människor som kommer med spontana genuina komplimanger helt ovärderliga.
Resten får komma som det kommer.
Även löpturen.
Den verkar inte riktigt vara redo för mig än.
Drömmen lever än…
Lämna ett svar