Jag har lagt många timmar av mitt liv på att försöka förstå män som beter sig som svin. Jag har analyserat, vänt och vridit på situationer och försökt hitta rimliga förklaringar till sådant som egentligen inte är särskilt komplicerat när det kommer till mäns beteende. Jag har legat i sängen sena kvällar och nätter och försökt få ihop deras ord med deras handlingar, som om det var ett pussel som bara behövde lite mer tålamod. Det var det inte. Ibland är det inte trauma, rädsla eller något djupt psykologiskt drama bakom ett beteende. Ibland handlar det bara om karaktär. Det är min slutsats.
Och tyvärr verkar just den egenskapen inte alltid ha följt med i alla mänskliga uppgraderingar. Lite som när Apple släpper en ny iPhone och batteriet plötsligt håller kortare än innan. Ungefär så verkar det fungera med vissa mäns karaktär också. Ju mer det scrollas och swipas på sociala medier och i dejting-appar, desto snabbare försvinner den.
Och jag har varit den där kvinnan. Den som försöker förstå, lyssnar, nickar och håller om. Den som ger en chans till trots att magkänslan egentligen redan har sagt allt som behövde sägas: ett solklart nej. Försvinn.
Men jag stannade kvar. För jag vill så gärna tro på människans goda sidor. På medmänskligheten. Jag har länge tänkt att människor, överlag, fungerar ungefär som jag själv. Men det gör dom inte. Det visade sig nämligen att ganska många människor fungerar mer som ett mysterium eller ett socialt experiment snarare än som något man faktiskt kan resonera med.
När sanningen till slut kommer fram och konsekvenserna av deras handlingar rullas ut, när jag säger rakt ut:
”Du, det där du gjorde var inte okej.”
Då orkar de plötsligt inte med drama. Det är nästan ironiskt. De orkade med lögnen.
De orkade med dubbelspelet. De orkade med att bete sig som svin bakom ryggen på någon. Det de inte orkade med var att bli sedda efteråt. För det är där något börjar skava på riktigt. Inte i handlingen, utan i speglingen när de blir konfronterade.
Jag känner hur ilskan finns där nu. Inte den sortens ilska som gör en irrationell, utan den sortens som uppstår när ens egen självrespekt till slut får syre efter att ha legat och pyrt alldeles för länge. Alltför många har tagit fördel av min medmänskliga sida och min ovilja att skapa drama.
Och visst är det intressant ändå – att drama för vissa män verkar vara när en kvinna presenterar fakta och vill ha svar på varför.
Ibland blir jag så arg att jag i mitt eget huvud skulle kunna hålla en hel rättsprocess mot män som beter sig som svin. Jag sitter där och bygger upp mitt åtal med nästan överdriven noggrannhet. Jag biter eftertänksamt på glasögonskalmen som en åklagare gör när bevisen rullas upp, ett efter ett. Ord. Handlingar. Bilder. Tidslinjer. Tidsstämplar. Mastuppkopplingar. Allt finns dokumenterat. Bevisen visas på storbildsskärm. De är även sorterade i pärmar. Vid något tillfälle rullas till och med en gammal overhead-apparat fram – en sådan där vi använde i nian på högstadiet – bara för att riktigt understryka poängen.
Och när åklagaren i mig väl har fått upp ångan börjar jag till slut fäkta anklagande med glasögonen i luften medan jag pekar mot raden av svin som ska stå till svars.
“Och här, mina damer och herrar, ser vi ännu ett klassiskt exempel på hur ord och handlingar lever helt separata liv.”
Vid det här laget har juryn slutat ta anteckningar och sitter mest och skakar på huvudet.
Det ska sägas att hela den här rättegången förstås bara pågår i mitt eget huvud.
Men i verkligheten handlar det såklart inte om att jag faktiskt vill döma någon i en domstol. Det handlar om att jag är så ofantligt trött på att känslomässigt ansvarslösa män fortfarande skyddas av något slags socialt frikort där deras feghet, kyla eller ego alltid ska förstås, förklaras och paketeras snyggt.
För tydligen är männens ego väldigt skört.
Och jag är trött på att kvinnor förväntas vara större än så, mjukare än så, mer utvecklade och mer förstående än så – som om vår värdighet alltid ska mätas i hur väl vi lyckas svälja vår vrede och vår förnedring utan att någon annan behöver känna sig obekväm.
Men jag tror inte att all ilska är ful. Jag tror att viss ilska är självrespekt som till slut tappat tålamodet. Och just nu brinner den ilskan lika starkt som min självrespekt.
Jag är trött på män som skapar kaos och sedan framställer kvinnans reaktion som det stora problemet. Trött på män som beter sig som svin och ändå vill bli bedömda på sina ord istället för sina handlingar.
Jag har sett det för många gånger nu för att låtsas att jag inte känner igen mönstret. Jag är trött på män som plötsligt åberopar någon sorts tillfällig förvirring när de blir påkomna. Och när man sedan, lugnt och nyfiket, försöker prata om det känner de sig plötsligt pressade. Eller sjuka. Eller oförmögna att ta just den här diskussionen just nu. Eller så skyller de bara ifrån sig.
Och ibland bemöts man med ungefär samma nivå av resonemang som från en trotsig treåring som precis har lärt sig sätta ihop tre hela meningar. Har du riktigt otur tar samtalet sedan ett rejält kliv bakåt i evolutionen och plötsligt sitter du där och försöker föra en vuxen diskussion med något som mest påminner om en neandertalare – där kommunikationen huvudsakligen består av gutturala läten och ett djupt obehag inför ord som kommunikation och ansvarstagande. Förr i tiden var män rädda för att maten skulle ta slut, att elden skulle slockna eller att behöva brottas med en björn i en mörk skog. Numera verkar det vara ansvar och kommunikation som toppar listan över deras största rädslor. Och märkligt nog verkar just de två orden alltid bli väldigt svåra att uttala när de faktiskt behövs.
Sanningen är egentligen mycket enklare än så:
De ville.
De gjorde det.
Och de hoppades att ingen skulle hålla dem ansvariga efteråt.
Jag har sett och hört män säga alla de rätta sakerna och ändå lämna efter sig samma gamla röra av sårade människor och halvsanningar. Jag förstår nu att ord betyder väldigt lite när karaktären inte följer med.
Sanningen är att alldeles för många män vill ha tillgång till allt mjukt som en kvinna har att erbjuda utan att bära något som helst ansvar. De vill bli omtyckta, beundrade, förstådda och hållna. De vill bli lyssnade på när de tvivlar, tröstade när livet skaver och sedda när livet känns tung.
Men när det kommer till den andra sidan av samma mynt – ansvar, ärlighet och konsekvenser – blir det plötsligt mycket svårare.
Då uppstår förvirring.
Press.
Tystnad.
Problemet är inte att kvinnor är mjuka. Problemet är att vissa män vill ta emot mjukheten utan att själva stå stadigt i något som liknar karaktär. Och jag tänker inte längre hjälpa till att göra den sortens beteende mer begripligt. Jag tänker inte längre översätta respektlöshet till rädsla eller svinighet till något som låter mer sympatiskt än vad det egentligen är.
Jag tänker spegla deras karaktär.
Och jag tror att det är det vissa män kallar drama.
Inte känslor.
Inte ord.
Utan när någon till slut säger:
“Jag ser exakt vad du gör och vad du håller på med.”
För sanningen är att vissa män inte bara ogillar speglar. De springer ifrån dem.
Jag kan vara världens snällaste, mjukaste och mest tålmodiga människa – den som lyssnar, försöker förstå och ger en chans till när andra redan har gått.
Men jag kan också bli något helt annat.
Inte arg.
Inte hysterisk.
Bara obekväm.
Lite som den där figuren i sagorna som står framför spegeln och säger sanningen högt, även när ingen egentligen vill höra den. Och kanske är det där problemet uppstår. För när jag slutar snälltolka och sätter ner foten blir jag plötsligt inte längre den snälla kvinnan. Jag blir spegeln. Och män som är rädda för sin egen spegelbild brukar inte tycka särskilt mycket om den som håller upp den och frågar vad de ser.
Jag tror och hoppas att vi är – och kommer att bli – fler nu. Fler kvinnor som har slutat spela dumma och förstående för att män ska få fortsätta spela goda, leva ut sina lustar och slippa ta konsekvenserna av sitt ansvarslösa beteende. Jag hoppas också att vettiga män säger ifrån till dessa svin, om de finns i deras närhet. Att de påminner varandra om något väldigt enkelt: ”Nej. Så här beter vi oss inte mot det släkte som gav oss liv – och som alldeles för ofta får bära konsekvenserna av mäns dåliga och brutala handlingar”.
Så nej. Jag är absolut inte bitter om nu någon tror det.
Jag är bara den där spegeln nu. Och män som ställer till med drama brukar inte vilja titta särskilt länge i speglar.
Och jag tänker inte längre vara snäll mot spegelbilder som inte tål dagsljus.
Den tiden är förbi nu.
All deras tystnad gav till slut min självrespekt syre.
Nu brinner den kraftigare än någonsin.
Lämna ett svar