Jag lär mig fortfarande vem jag är – men det här är sant.
Jag är en sån som känner av saker innan de sägs.
Stämningar, blickar, energi i ett rum – jag plockar upp det direkt. Det är fint, ibland, men det är också mycket. För jag bär inte bara mina egna känslor – jag känner ofta andras också.
Jag försöker fortfarande lära mig att stänga ute andra människors brus och vara mer i mig själv. Men det är inte alltid så lätt när man vill att alla ska må bra.
Jag funderar ofta på andras problem.
Hur de skulle kunna lösas. Hur det måste kännas för dem. Ibland så mycket att jag inte alltid vet om det är mina egna känslor jag känner eller någon annans.
När livet svajar mår jag som bäst när jag får fokusera på mig själv. Där jag får landa, andas och hitta tillbaka.
Jag är inte gjord för stökiga miljöer, för mycket ljud eller för många intryck. Det tar energi från mig, men såklart kan det också vara kul, men inte jämt.
Jag behöver lugn för att fungera som bäst.
Jag tänker mycket.
Reflekterar, analyserar, ifrågasätter både mig själv och andra. Jag har en hjärna som sällan står still och ibland bryr jag mig lite för mycket.
Men det finns såklart en gräns.
När jag måste överanalysera en relation,
när jag behöver gissa vad någon känner,
eller försöka förstå vart jag står i relationen då dräneras jag.
Jag fungerar som bäst där det är tydligt.
Där jag får vara i det som är genuint– inte i det jag måste lista ut och analysera.
De som känner mig vet att när jag blir butter, kort i tonen eller lite snäsig, då är mitt sociala batteri slut. Då finns det inget rätt att säga eller göra. Jag behöver bara få vara ifred och landa i mig själv igen. När mitt batteri är fullt igen, då kvittrar jag. Pratar, skrattar och delar med mig av det mesta.
Jag gör mitt bästa för att vara en genuin människa.
Jag vill att människor runt mig ska må bra och få leva sina liv fullt ut. Men inte på bekostnad av min egen energi.
Jag förstår mig inte på människor som är elaka och vill förminska andra. Min första instinkt är ofta att vilja förstå, lugna, medla – vara den som hittar balans.
Men kommer du mot mig med attityd eller är uppenbart elak, då svartnar det. Och min tunga kan bli vass. Jag kan dessvärre inte ta ansvar för vad jag säger om vi drar det så långt. Jag har gjort en hel analys redan av dig som person och har bilden solklar framför mig, är du elak men du slipper undan, ja då betyder du inte så mycket för mig eller så har jag överseende med ditt beteende men sparar en loggfil mentalt på vad som just inträffat, jag väljer mina fighter, jag vill inte agera i affekt för jag vet hur ord kan såra och jag vill helst inte gå dit. Jag behöver ofta landa, backa och reflektera.
“Hörde jag verkligen rätt?”
“Varför säger man så?”
“Vad har den här personen varit med om
som gör att den behöver säga det här – just till mig, just nu?”
Jag försöker förstå mer än jag dömer. Men såklart kan jag ta illa vid mig, men försöker ändå förstå varför. Men jag stannar inte där jag blir illa behandlad.
Jag är inte gjord för sammanhang där människor utnyttjar andra för egen vinning. Jag är heller inte gjord för att vara nära människor utan självinsikt. Då sitter jag mest och undrar vilken cirkus jag just har klivit in i.
Vissa kanske stör sig på att jag ställer mycket frågor.
Men för mig handlar det om nyfikenhet, omtanke och en vilja att förstå andra.
Jag är uppvuxen med en mormor som alltid sa:
“frågar man inget så får man inget veta.”
Och det har gjort mig orädd för att fråga.
Jag går min egen väg.
Jag jämför mig inte med andra.
Jag är inte intresserad av att leva ett liv som ser bra ut utifrån om det inte känns rätt inuti.
Jag vill ha mening.
I det jag gör, i det jag bygger, i relationer.
Annars tappar jag intresset direkt.
Jag hejar på människor som går och följer sin egen väg, dom som följer sin inre sunda röst.
Som vågar satsa på sina drömmar och mål.
Jag inspireras av det.
Jag blir inte avundsjuk – jag tänker: ”kan de så kan säkert jag också”.
Jag trivs bäst när jag får jobba självständigt.
Planera min egen tid, tänka själv och vara ifred.
Jag har alltid varit lite lill-gammal.
Lite mer medveten.
Lite mer… vaken.
Och jag har fått lära mig att mina tankar inte alltid är sanningar. Min psykolog lärde mig något som förändrat mycket för mig:
hjälpsamma tankar.
För jag har alltid haft en tendens att tänka det värsta…men samtidigt burit på ett litet hopp om det bästa. Och någonstans där har jag lärt mig att välja vad jag faktiskt vill lyssna på.
Jag är både intensiv och mjuk.
Jag kan känna saker väldigt starkt – både glädje och sorg. Jag kan gå all in i något jag tror på…
och sedan behöva dra mig tillbaka helt för att återhämta mig. Jag kan vara sprallig men också väldigt lugn. Jag kan skratta men jag kan också vara allvarlig. Men be mig aldrig sluta skratta med allvarlig min mitt i en skrattattack för då kommer jag explodera av ännu mer skratt.
Jag fungerar inte jämnt – jag fungerar i vågor.
Och jag har börjat acceptera det.
I relationer är jag närvarande, lojal och varm.
Jag ser den jag är med – på riktigt.
Och jag älskar att få vara nära, att få bygga ett “vi”.
Men jag behöver också frihet.
Eget utrymme. Tid med mina egna tankar och känslor. Att få vara mig själv utan att bli begränsad.
Jag har lätt att dras till intensitet.
Till det där som känns starkt och speciellt.
Men jag har lärt mig att det inte alltid är där jag mår bäst.
Det jag egentligen behöver är trygghet.
Något som är stabilt, tydligt och som stannar.
Något som inte får mig att tvivla eller överanalysera.
Jag är inte gjord för lögner, hårda ord eller manipulation. Då backar jag när det inte känns genuint. Förr stångade jag mig blodig för det som är rätt, nu sparar jag min energi till annat eller andra fina människor. Jag vet att jag inte är perfekt, jag gör inte alltid rätt men då säger jag förlåt.
Jag har heller inget problem att ta bort det som inte gör mig gott eller inte vill mig väl.
Jag är inte gjord för det ytliga.
Inte för småprat som aldrig går någonstans.
Inte för relationer där man inte vågar vara sig själv.
Jag vill känna något på riktigt.
Jag vill leva ett liv som känns meningsfullt.
Jag vill vara i sammanhang där jag får vara hela mig.
Jag älskar att vara med mig själv.
Jag är min egen bästa vän – en relation som inte alltid varit självklar.
Om jag skulle säga att jag längtar efter dig,
så betyder det inte att jag går itu.
Det betyder inte att jag lägger press. Att jag längtar efter någon betyder att den personens närvaro förstärker sidor hos mig som jag gillar, men som även finns där när jag är själv. Jag säger bara vad jag känner utan att det finns något krav på motprestation.
Och jag hatar att gråta inför människor.
Det är det värsta jag vet. Så har du sett mig gråta,
då vet du att det var skört och hudlöst just där och då.
Många vill sätta etiketter på människor.
Och om man måste sätta en eller flera etiketter på mig så är jag nog:
högkänsligt självständig
och skörstark. (Man får välja vilken som passar bäst helt valfritt).
Och jag har insett en sak:
Jag är inte för mycket.
Jag är bara för mycket för fel människor.
Rätt människor kommer inte tycka att jag är intensiv.
De kommer tycka att jag är levande. Rätt människor vet att jag alltid menar väl.
Och rätt liv kommer inte kännas som något jag måste anpassa mig till. Det kommer kännas som något jag äntligen passar i.
